Tips till instrumentbyggare

Som jag ser det är det onödigt att göra instrumenthalsens böjning (relief) justerbar med en gängad stång (truss rod). En instrumenthals varierar ju i bredd och tjocklek, så en trussrod får därför störst verkan där halsen är tunnast. En trussrod har dessutom ingen verkan alls på den del av greppbrädan som går in över instrumentkroppen.

Med lämplig förstyvning (stål*, kolfiber...) borde en instrumenthals kunna göras tillräckligt styv för att inte böja sig utav strängarnas dragkraft eller av växlande fuktighet i luften. Avsevärda fördelar kan därigenom uppnås:

Tillverkningen av halsen förenklas.
Krångel med att justera reliefen med trussroden ellimineras. Den relief man vill ha, kan enklare och mer exakt uppnås genom att slipa höjden på greppbanden**.
Ombandning blir avsevärt enklare eftersom halsen inte böjer sig bakåt när strängarna avlägsnas. Inte heller behöver man ta hänsyn till de böjkrafter som blir av att banden fungerar som små kilar i bandskårorna. Man kan helt enkelt göra bandskårorna något bredare och limma fast banden i stället för att hamra eller pressa in dem i bandskårorna.

* Stål tillför vikt till halsen, vilket bör främja klangen i instrumentet. Se nedan.

** I det här sammanhanget vill jag rekommendera kraftiga greppband. Dels kan man slipa och kröna om dem fler gånger när de blir slitna. Vill man ha relief är det som sagt exaktare att slipa till den än att försöka böja till den med en truss rod. Men framför allt blir instrumentet mycket mer lättspelat! Med tunna band trycker man ner fingret mot greppbrädan. Fingertoppen är ju mjuk så strängen sjunker in i fingret. Eftersom fingret stoppas av greppbrädan måste man trycka ytterligare lite till får att strängen ska komma ner mot bandet och ge en klar ton. Med grova band behöver man inte trycka ner strängen lika hårt eftersom fingeret inte stoppas av greppbrädan. Man slipper också friktionen mot greppbrädan när man glider på strängarna.

En instrumenthals är ett dåligt membran, så därför bör så mycket som möjligt av strängarnas vibrationer ledas genom stallet ner till locket. Det uppenbara sättet att åstadkomma detta är att göra halsen tung och stum, så att den får svårare att vibrera med strängarna.

På de banjos jag byggt har jag limmat in stålbalkar i halsarna i stället för att installera truss rods. Somliga skulle kanske tycka att halsarna känns tunga, men jag har vant mej och jag har inte ångrat mej. Instrumenten känns mycket stabila.

När man gör en kompenserad sadel som sträcker sig in över greppbrädan bör man se till att den får stöd av det hårdare materialet i greppbrädan. Det gör sadeln stummare och mindre benägen att stjäla energi från strängarna.

På alla akustiska gitarrer jag sett är skåran för stallbenet fräst vinkelrätt mot locket, vilket rent ut sagt är en dålig konstruktion:

Med en aning glapp kommer stallbenet att luta framåt och utöva en mycket starkt tryck på skårans övre framkant. Det höga trycket tillsammans med friktionen mot framkanten försämrar överföringen av vibrationer till en pickup under stallbenet. En vanlig komplikation är att stallet spricker i stallskåran.
På nästan alla akustiska gitarrer kommer locket efter en tid att buckla upp bakom stallet och ner framför stallet. Detta är normalt, men det gör att stallet lutar ytterligare framåt och strängarnas längd förkortas ytterligare.
Om stränghöjden höjs förkortas strängarna - FEL!
Om stränghöjden sänks förlängs strängarna - FEL!

En betydligt bättre konstruktion vore att fräsa skåran för stallbenet bakåtlutande. Lämplig lutning uppskattas genom att jämföra korrekt kompenserade stränglängder vid en viss stränghöjd med den teoretiska stränglängden och stränghöjden noll. Man uppnår följande fördelar:

Stallbenet lutar mer i kraftresultantens riktning vilket medför att brytkraften på stallet och stallbenet reduceras avsevärt. Då kan stallbenet, om man så önskar, göras högre för att ytterligare öka strängtrycket.
Vibrationerna från strängarna bör ledas bättre genom stallbenet till locket om benets lutning bättre överensstämmer med kraftresultantens riktning. Kontakten mot skårans botten bör också bli bättre, vilket är speciellt viktigt om stallbenet står på en pickup.
Man får automatiskt en grov kompensering:
Om stränghöjden höjs förlängs strängarna - RÄTT!
Om stränghöjden sänks blir strängarna kortare - RÄTT!
På ett intonerat instrument skulle det förmodligen gå att reglera stränghöjden genom att chimsa under stallbenet, utan att intoneringen påverkas märkbart!

Den erforderliga kompensationen i stallet är i många fall större än man tror. I ett par fall (båda på dyra Martin-gitarrer) har den erforderliga kompensationen i stallet varit så stor (> 5 mm) så att den helt enkelt inte har fått plats! Strängstiften har på bassidan suttit alltför nära stallbenet!
På många gitarrer är avståndet mellan stallbenet och strängstiften kortare på bassidan, därför att stallbenet står snett, medan strängstiften sitter rakt. Detta är en helt förkastlig design. Dels behöver bassträngarna mer kompensation eftersom de är tjockare. Dessutom ökar inspänningsfelen ju tvärare strängarna böjs ner bakom stallbenet(!), vilket ytterligare bidrar till att öka kompensationenes storlek. Större avstånd till strängpinnarna minskar brytkraften på stallet. Risken att stallet spricker mellan hålen minskar också om hålraden går snett över stallets fiberriktning.

Strängstiften bör vara cylindriska
I detta sammanhang måste påpekas att koniska strängstift är förkastliga. De fungerar ju som en rad kilar som vill spräcka sönder stallet. Nej, stallpinnarna bör vara raka! Det minskar radikalt risken att stallet spricker och det borde förenkla tillverkningen. Det är ingen risk att strängpinnarna trillar ur eller rasslar, för de fixeras genom att strängkulorna pressar hårt mot stiften.

På t ex Martin-gitarrer har sadelns undersida samma vinkel som skruvhuvudet. Det gör att man inte kan flytta sadeln utan att stränghöjden ändras och det komplicerar tillverkningen av en ny sadel. Sadeln bör stå på greppbrädans plan!

Sadeln kan lätt flyttas utan att stränghöjden ändras.
Tillverkningen av en eventuell ny sadel underlättas.
Kraften från strängarna pressar sadeln lite hårdare mot ändan av greppbrädan.

Varför vill jag att sadeln ska pressas hårdare mot greppbrädans ände? Jo, greppbrädan är ju oftast tillverkad av hårdare och tyngre träslag än resten av halsen. Om sadeln får fastare fixering mot greppbrädan går mindre energi från strängarna förlorad än om sadeln står mer på det mjukare underlaget. (Jfr med resonemanget ovan om tung hals.)