Rak greppbräda

Greppbrädans bandindelning beräknas matematiskt och skulle stämma perfekt för ett idealt instrument som inte hade någon stränghöjd och vars strängar inte hade någon styvhet.

Att stränghöjden är lika med noll på det ideala instrumentet, talar indirekt om för oss att greppbrädan på det ideala instrumentet är alldeles rak. Den spända, raka strängen snuddar toppen på varje band.

Förmodligen har så gott som alla moderna gitarrer något som kallas för "relief", d v s att greppbrädan är böjd längs med strängarna i en svag båge upp mot strängarna. Då blir det lättare att spela högre upp på halsen eftersom stränghöjden blir lägre, men intonationen bli lidande.

På en rak greppbräda ökar stränghöjden konstant. På en rak hals ökar också inverkan av stallets kompensation konstant, eftersom avstånden mellan banden minskar konstant. Det är därför som kompensationerna fungerar perfekt! Om man böjer halsen förlorar man det linjära sambandet mellan strängen och greppbrädan. På en sträng över en böjd greppbräda kan endast två toner stämma - den lösa strängen som stäms till rätt tonhöjd, samt den ton som användes som referens vid intoneringen.

Reliefen mäts genom att samtidigt trycka ner en sträng på första och sista bandet och sedan mäta det största mellanrummet mellan strängen och banden. På gitarrer brukar reliefen vara som störst vid band 7 - 8. Normal relief är 0,3 - 0,5 mm.

0,3 mm kan tyckas vara lite, men om man bibehåller utgångsvinkeln vid sadeln, kommer sista bandet att komma ca 1,2 mm närmare strängen. Det är mycket när det gäller intonation!

Numera är nästan alla greppbrädor är också välvda på tvären.Välvningen förbättrar spelbarheten. Barréackord blir enklare att ta med vänsterhanden och fingerspel med högerhanden underlättas. Välvningen kan vara antingen cylindrisk, konisk eller "compound".

Den cylindriska välvningen är vanligast. Den är enklast för instrumentmakaren att göra, men den har en brist. Strängarna ligger ju inte parallellt längs med greppbrädan, utan sprids ut ju närmare stallet man kommer. Det ger upphov till ett fenomen som enklast kan beskrivas med ett litet experiment. Håll en linjal längs med den cylindriska sidan på en flaska. När linjalen hålls parallellt med flaskan ligger linjalen dikt an mot flaskan. Men, om du vrider linjalen en aning så känner du hur flaskan buktar uppåt längs med linjalen. På grund av strängspridningen buktar alltså en cylindriskt välvd greppbräda upp mot strängen. Precis motsatt effekt till relief alltså.

För att behålla greppbrädan rak längs med strängarna vid välvd geppbräda, bör greppbrädans välvning vara konisk. Koniciteten beräknas så att den är proportionell mot strängspridningen. Då kan greppbrädan bibehållas alldeles rak längs med alla strängarna vilket är optimalt för intonationen.

"Compound radius" är en konisk välvning som också har relief. Greppbrädan är alltså välvd både på tvären och längden. Överdrivet ser en sådan greppbräda ut som en sadel. Relief är som sagt var inte bra för intonationen.